Gold Coast, Sunshine Coast och wwoofing

Vi började köra norrut från Newcastle och sökte jobb samtidigt. Det finns gratis wifi på de flesta bibliotek, så vi sökte upp bibban i varje ny stad vi kom till, för att söka jobb på nätet. Tydligen är det otroligt svårt att få jobb här nu. Ja ringde till olika företag som skall hjälpa backpackers att hitta fruktplockningsjobb. Vid ett företag sade de att det inte finns nå sådana arbeten alls just nu och vid ett annat sade de att de har ca 300 personer som ”köar” för att få jobb, så de kunde inte hjälpa oss. Men vi tänkte att vi kan resa norrut och se det vi vill se på östkusten, samtidigt som vi söker jobb. Det känns lite vettigare att göra så än att sitta på en och samma campingplats i veckor och inte se något nytt.

Det finns mängder av fina stränder på Gold Coast

I Port Macquarie finns ett koala sjukhus

Ser ni de 3 små koala bebisarna? :D

Fick äntligen en av de färgglada papegojjorna på bild. De är så kvicka!

Vi körde upp till Gold Coast, var bland annat hippie staden Byron Bay ligger. En riktigt mysig stad med underbar strand och ”slappa” människor. Här träffade vi en av svenskarna vi jobbade med på mangofarmen i Darwin. Han wwoofade en bit utanför stan. (jag berättar mer om wwoofing snart…) På Gold Coast ligger också turiststaden Surfers Paradise. Där fanns det otroligt mycket att göra, om man har mycket pengar förstås. De hade ju inte vi, så vi fick bara gå runt och titta på alla nöjesparker, vattenparadis och shoppingcenter. En beachvolley match fick vi i alla fall se gratis. Det var semifinalen i någon nationell turnering.

Surfers Paradise

Surfers Paradise

Efter två nätter på Gold Coast åkte vi norrut igen, mot Sunshine Coast och Noosa. På vägen dit åkte vi in till Caboolture och ett working hostel, som hade lagt upp en annons om jobb på nätet. Vi kom till ett riktigt fallfärdigt hus, som inte alls såg ut som ett hostel, så vi började fundera om vi hade kommit fel. Vi gick i alla fall in för att fråga var hostellet låg. Enligt killen vi träffade där var vi otroligt nog vid rätt hus. Han sade att kontoret låg i källaren. Så vi gick ner till källaren. Där satt en gubbe och rökte för fulla muggar. Han hade så svårt att andas att vi fick vara rädda att han skulle falla ihop när som helst. Han frågade om vi sökte jobb och smällde ett papper i famnen på oss, på vilket vi skulle skriva ner våra erfarenheter och ”skills”. Han sade att de har en massa olika sorts jobb i staden och att det borde ta 2 till 3 dagar för honom att fixa jobb åt oss. Under tiden vi satt där ringde telefonen var och varannan minut. Det var backpackers som hade sett annonsen och ville höra om de kunde komma dit.

Gubben sade att vi måste betala 150 dollar i veckan och att vi skulle få flytta in till huset på andra sidan gatan (det huset såg i alla fall liite fräschare ut).  Vi sade att vi skulle åka och ta ut pengar och sedan komma och betala första veckans hyra. När vi kom ut ur källaren bestämde vi oss för att gå upp och fråga av killen vi sett tidigare, om det är värt att stanna där. Det visade sig vara väldigt tur att vi frågade honom... Han berättade nämligen att de är 6 personer som bor i huset och han är den enda av dem som har jobb. Han hade fått jobb enbart för att han hade kontaktat farmaren som han jobbat för förut och fick samma jobb som han haft tidigare. Han sade att vi absolut inte skall komma dit och att gubben bara säger att det finns jobb för att få backpackers att komma dit och betala 150 dollar. När de märker att de inte får jobb, vill de lämna huset. Då fixar gubben dit nya backpackers som gör likadant. Vilket lurendrejjeri alltså! Så vi gick tillbaka in till gubben och sade att vi inte hade tillräckligt med pengar på kontot och stack. Puh…

Vi åkte upp till Noosa och fortsatte jakten på jobb. Det lyckades inte bättre här heller, så vi fick börja tänka om. Vi började fundera på att prova på wwoofing. Det är det enda vi har råd att sysselsätta oss med nu, då det är dött på jobbfronten.

Noosa 

I denna nationalpark som ligger utanför Gold Coast har Steven Spielbergs nya film spelats in (det var han som gjorde Jurrasic Park)

Här stod det på skyltarna att man INTE fick simma. Det verkade inte vara så många som hade "sett" den skylten. :P

Denna nationalpark fanns utanför Sunshine Coast. Jag tänkte nästan trampa på en orm! :S

Lägg till bildtext

En livs levande kookaburra som inte alls verkade bry sig om att man kom nära.

Vi sov en natt på en Scout-camping plats...

... där fick vi en trevlig överraskning när vi skulle gå på wc :P

Wwoofing går ut på att man jobbar några timmar om dagen på en ekologisk farm, för mat och husrum. Så man förtjänar inte pengar, men behöver inte heller slösa pengar på mat och boende.

Det kostar 65 dollar att bli medlem. I medlemskapet ingår en slags jobbförsäkring och en bok med numror och adresser till wwoofing-värdar runtom i landet. Vi betalade medlemskapet och hittade direkt en massa intressanta värdar nära Noosa. Vi fick kontakt med en 75 årig gubbe som bodde utanför staden Gympie. Vi fick komma dit med detsamma.

Utsikten från vår terass 

Gubben bodde uppe på ett berg och ägde helt grymt stort landområde. Han hade en jord med kor, några hästar, en katt och FEM hundar (En stor vakthund och fyra mindre hundar). Han odlade också ”steel grass”. Det är de cirka en meter långa gröna ”grässtråna” som ofta läggs i blombuketter. Gubbens fru var på semester i Nya Zeeland och han behövde hjälp på gården så länge hon var borta. Han hade tidigare jobbat som räkfiskare i många år och älskade att berätta historier om det han varit med om.

En cyklon härjade över Queenslands kust och det ösregnade 3 dagar i sträck. Flera städer översvämmades och en massa människor måste lämna sina hem och försöka ta sig till räddningscenter. Tusentals människor måste plockas upp med helikopter från hustaken. Hittills har 6 personer drunknat. Lyckligtvis befann vi ju oss uppe bland bergen, så vi led inte av översvämningarna. Vårt enda problem var att dörrarna på huset var väldigt otäta, så vi fick moppa golvet varannan timme. Min en flipflop (eller thong, som de kallas här) blev offer för de översvämmade floderna, när vi (senare under) veckan fixade ett staket som flutit iväg med strömmen. På grund av regnet kunde vi inte jobba utomhus, så mitt jobb blev att skriva över gubbens memoarer på dator och printa ut. Matias hade inte så mycket annat att göra än att lyssna på gubbens (faktiskt väldigt spännande) historier om bland annat räkfiske, kannibaler och kriminella.

Vi sov i en liten och fräsch stuga på gården med eget badrum och terrass med underbar utsikt. Gubbens hus var stort och snyggt. Efter några dagar var det dock inte så fräscht mer. Han gick nämligen alltid barfota utomhus och därför drog in en massa smuts när han kom in. Han brydde sig tydligen inte heller om att hundarna kissade på golvet. Matias och jag moppade upp det nu som då.

Efter att cyklonen flyttat sig längre söderut och det blev bättre väder, hoppades vi på att få börja jobba på gården. Vi lagade några staket som hade förstörts under stormen och ”måkade” häst- och koskit, men annat än det gjorde vi inte. Problemet var att gubben inte trodde att vi kunde göra något på egen hand. Han litade helt enkelt inte på att vi skulle klara av att göra något utan honom. Han trodde heller inte på mig när jag sade att jag nog vet hur man klipper gräs. Han släppte istället in hästarna på gården för att ”klippa” gräset. Ojj, va jämnt gräs det blev! :P

Han tvivlade t.o.m på våra kunskaper om användning av vattenkokare. Efter att vi satt på kokaren och börjat hälla i kopparna, kom han och tryckte på kokaren igen för att vara säker på att det var varmt. Vi vågade inte göra något utan att fråga honom. Med det samma vi ifrågasatte något om en uppgift vi fått, så kom han dit och skulle visa hur vi skulle göra. Det slutade med att han gjorde det själv och jag och Matias fick stå och titta på. :P Han hade lite mer förtroende för Matias, men jag som var en liten tjej, klarade enligt honom inte av mycket. Mitt uppdrag under veckan blev därför att, på alla sätt, försöka bevisa för honom att jag nog klarar av en hel del. Som till exempel att jag nog kan diska för hand och att jag nog klarar av att sätta tillbaka äggen i kylskåpet, utan att tappa dem på golvet! ;D

en av gräsklipparna

Vi har nu kommit fram till att han helt enkelt bara måste ha velat ha oss där för att ha någon att prata med och berätta sina historier för (om och om igen). :P Trots allt var han väldigt vänlig med oss och en bra värd. Han var dessutom en otroligt bra kock! Vi fick prova på en massa olika häftiga och goda maträtter. Efter att vi varit hos gubben i en vecka och floderna sjunkit till sin vanliga nivå, så man kunde köra på vägarna igen, tyckte vi dock att det fick räcka och åkte därifrån.

Så  här såg Steel - grass odlingen ut

Skumpig och svettig traktor tripp

Deras fina postlåda 

Så här såg vägarna ut när vi åkte från farmen. 

Så nu är vi på väg norrut igen. Denna gång till Airlie Beach, var vi hoppas på att äntligen få snorkla eller dyka bland korall reven! J

På grund av att det är så svårt att få jobb har vi börjat fundera på att komma hem lite tidigare än planerat. Planerna är att vi, efter att vi sett Airlie Beach, ska försöka sälja bilen. När vi gjort det åker vi till Nya Zeeland, var vi kommer att stanna i nästan en månad. Efter det kommer vi hem.  Men planerna ändras ju hela tiden när man är på resande fot, så inget är klart ännu.

BilKråtas

När man bor i en bil, som man kör med genom ett land lika stort som centrala Europa, får man väl räkna med lite krångel. Att vi skulle lägga så mycket pengar på att få bilen i skick som vi nu har fått göra, hade vi inte riktigt kunnat tro. Vår Red Pearl är det i sig inga stora fel på. Det är mer registreringen och besiktningen av bilar här i landet som är lite för invecklade processer för oss oskyldiga stackars turister att förstå oss på.  

När vi köpte bilen i NT (The Northern Territory) berättade gubben vi köpte den av att bilen måste besiktas i januari, men att vi kan göra det var vi än befinner oss vid den tidpunkten. Här heter det att man förnyar registreringen varje år, istället för att besikta den, som vi kallar det.

Lätt som en krokodilkotlett! Det är bara att föra bilen på ”besiktning” och förnyar registreringen via nätet! Ack, så fel den lilla gubben hade, och usch så naiva vi var att tro på det och inte kollade upp det. Att besikta bilen i en annan stat går helt enkelt inte! Dessutom får man bara förnya registreringen via nätet om man är en NT- medborgare. Fick vi veta då vi var i Sydney och började fundera på att få undan besiktningen…

Vi hade två alternativ. Det första var att köra 2700 km (ena vägen) till Alice Springs som ligger i NT och förnya registreringen. Vi hade 24 dagar på oss. Det andra alternativet var att registrera om bilen i Sydney så att den skulle få NSW (New South Wales) nummerplåtar och allt. De sade det att skulle kosta oss ungefär 1000 dollar. Vi konstaterade att det skulle gå åt nästan lika mycket pengar för oss att köra till Alice Springs och tillbaka + registreringen där, som det skulle bli att registrera om den helt i NSW. Det borde dessutom vara lättare för oss att sälja en bil registrerad i NSW sen när vi åker hem, eftersom vi slutar resan i Sydney. Så vi körde på alternativ två.

Det visade inte sig bara vara dyrt, utan också utom ordentligt invecklat. Först måste vi föra bilen till en mekaniker för att kolla att allt var i skick och att vi inte stulit bilen. Det slutade med att vi blev tvungna att byta 3 ringar + annat smått å gott (läs, dyra grejjer). Dit for några hundra lappar och vi fick en så kallad Blue Slip.

När vi hade den kunde vi åka till ett försäkringsbolag och få en Green Slip, som behövs för att man skall få registrera en bil. Det gick rätt snabbt och smärtfritt, men kostade förstås några hundra lappar det också.

Nu var det bara att besöka RTA (typ som K1 i Finland) och få bilen registrerad. Förstås skulle ju inte allt gå som förväntat där heller. Vi blev tvungna att besöka banken för att få utskrivet ett papper med Matias namn och hans adress i NSW (något slags bevis på att han faktiskt bor här). Detta kostade ju oss förstås några dollar, men vid det här laget brydde vi verkligen inte oss mer.. 

När vi kom tillbaka till RTA och äntligen fick nummerplåtarna och nytt registerutrag fick vi veta att det också kostade - några hundra dollar!

Efter denna långa och huvudlöst dyra process hade vi nu en nyregistrerad bil, men var mycket fattigare och med ett humör någonstans i botten på korallrevet. Tanken på att sälja bilen och komma hem slog oss båda, men efter att ha talat med föräldrarna och tänkt igenom det hela visste vi att det kanske inte var den bästa lösningen.

För att vända på det hela har vi ju nu en bil i toppskick, som är registrerad ett år framåt och därför borde vara lätt att sälja.

Vi har nu istället börjat söka jobb i Sydney området. Vi är villiga att arbeta i 3 månader, så att vi efter det kan resa upp för östkusten och sedan sälja bilen innan vi åker till Nya Zeeland och kommer hem. Det var inte det lättaste att hitta jobb i Sydney.

Jag fick jobb på ett café vid en strand i norra Sydney. Det visade sig att det var cirka 20 pers som jobbade i det mycket lilla caféet. Jag skulle därför bara ha fått jobba några timmar, några dagar i veckan och med riktigt dålig lön. Dessutom var alla campingplatser nära caféet fulla på grund av de pågående semestermånaderna, så jag visste inte om jag överhuvudtaget skulle ha möjlighet att komma mig till jobbet de några dagar i veckan jag skulle få jobba. Så det fick jag lämna.

Matias har ansökt om flera olika byggjobb. Man får väldigt bra betalt som byggare här. Men än så länge har han inte fått några svar.

Nu har vi förflyttat oss ca 100km norr om Sydney, till staden Newcastle, för att komma bort från storstan och få byta miljö lite. Vi har nu börjat söka olika slags jobb längs hela östkusten. Vi har lagt hela ”bilregistreringsproblemet” bakom oss och hoppas på att vi skall få jobb snart så vi har möjlighet (råd) att se allt vi vill hinna se innan vi måste lämna detta land.

Vårt nya lilla tält är vi mycket nöjda med :)